Skador, lite gråt och fin vandring

Här kommer del tre.

25/6 Söndag

12 km på Etapp 4 + 10 km på Etapp 5

Staffan åkte hem på morgonen annars såg den här morgonen ut ungefär som föregående morgnar har gjort.

Idag var mitt mål satt till Stora Gålsjön. Det innebär en vandring på 22 km. Garphyttedammen – Uskavi – Stora Gålsjön.

Stora delar av den här etappen gick på landsväg, det tycker inte jag är så roligt, men det är bara till att gå på. Annars var det inte särskilt kuperat, vilket gör det lätt att gå.

DSC_0290

När det var ca. 4-3 km kvar till lägerplatsen skadar Roffe sin tass. Den svullnar upp och han vill inte stödja på den. Min första tanke är att han fått in något mellan trampdynorna och jag sköljer med vatten och försöker titta. Men det syns inget. Jag inser snart att han inte kan gå, och om det han skulle ha blivit biten av något är det kanske inte bra att han går för mycket på tassen. Jag försöker därför göra en form av mitella av min handduk som jag stoppar Roffe i och bär honom den sista biten. Detta blev de längsta 3 km jag gått. 23 kg på ryggen och 6 kg Roffe framme på magen.

DSC_0292

Det slutade med att Staffan fick komma och hämta Roffe på morgonen, hans svullnad hade gått ner lite men jag ville ta det säkra före det osäkra och låta Roffe vila lite hemma. Vilket visade sig vara ett bra beslut för jag fick avsluta hela vandringen tillsammans med Roffe några dagar senare!

26/6 Måndag

8 km på Etapp 5 + Etapp 6.

Efter att jag lämnat Roffe med Staffan och de kört iväg kände jag en enorm tomhet. Att ha Roffe vid min sida har varit väldigt betydelsefullt, nu helt plötsligt börjar jag att fundera över vilka anledningar/orsaker som är giltiga för att avbryta mitt äventyr. Som tur är kommer jag inte på någon bra anledning och fortsätter att gå. Något som också hjälper är att mina föräldrar bestämmer sig för att komma upp från Skåne och hälsa på. Min mamma kommer dessutom att gå med mig några dagar. Detta tillsammans med bristen av godkända anledningar att bryta gör att jag biter ihop och sätter ena foten framför den andra och fortsätter min vandring.

Idag ska jag gå ca 21 km. Stora Gålsjön – Hammarby – Digerberget. En etapp som var ganska blandad, allt från skog, grusväg och kalhygge. Jag var ganska nedstämd under hela dagen vilket gjorde att jag säkert inte njöt lika mycket som jag kanske gjort annars. Jag hittade dock några kantareller som jag kunde förgylla min måltid med. Efter ett par nätter i vindskydd ska det bli skönt att krypa in i tältet igen.

 

27/6 Tisdag

Etapp 7

Efter en god natts sömn i tältet känner jag mig bättre till mods och att jag har en kortare vandring på 17 km framför mig känns skönt.

Digerberget – Mogetorp 17 km.

Jag har nu vant mig vid att gå själv och hur mycket jag än saknar Roffe kan jag inte låta bli att erkänna att väskan är lite lättare utan hans mat, och att jag har en själ mindre att ta hänsyn till vilket gör att jag har ännu lättare för att hålla ett tempo som passar mig. Jag är nu helt själv med mina tankar och funderingar och inser att det är ganska skönt att gå helt själv i en skog där jag känner mig pytteliten. Istället för att fundera över vilka anledningar som är giltiga att bryta äventyret för har jag istället börjat fundera över hur jag ska fira min målgång och vad det första är jag ska göra när jag kommer hem. Att ha tankarna på på firandet av ett avklarat äventyr gör att den här dagen flyger fram.

Jag kommer till Mogetorp strax efter 15.00. I Mogetorp finns inget vindskydd eller tältplats så jag hoppas få sätta upp tältet någonstans i närheten. När jag kommer fram är värdshuset stängt… Typiskt. Men ägarinnan är kvar och hon låter mig sätta upp tältet och för en symbolisk summa får jag även nyckel till toalett och dusch. Tack snälla än en gång! Jag diskuterar med mig själv om jag ska ta en dusch eller inte. Men när jag inte har några rena kläder att ta på mig och det jag får ta på mig rena underkläder först på fredag väljer jag bort duschen, trots den odör som jag utsöndrar.

Jag får många timmars vila, något som är välbehövligt och säkert en bidragande faktor till att jag faktiskt tog mig i mål till sist. Ett tips till alla som har funderingar på att vandra längre sträckor: var noga med att ta hand fötter och att vila.

28/6 Onsdag

Etapp 8 + 7 km på Etapp 9

Den här morgonen vaknar jag upp till en dag som kommer att bjuda på fantastisk vandring!

Mogetorp – Blankhult – Göljan 21 km. Detta kom att bli min favorit sträcka. Den här sträckan kom så himla lägligt. Efter att jag haft det tungt mentalt utan Roffe så fick jag en vandring som bjöd på fantastisk natur, jag hade när jag kom till lägerplatsen avverkat lite mer än halva sträckan av min 28 mil, när jag vaknade upp dagen därpå så var jag tidsmässigt över halva äventyret och samma dag skulle mina föräldrar komma och hälsa på. Mitt humör var nu på topp! Eller ja nästan, för riktigt än visste jag inte hur fin vandringen skulle vara.

Jag packade ihop mitt tält och packning, passade på att gå på riktig toalett (annars har det varit torrdass) och tackade än en gång Mogetorps värdshus för den fina gesten.

När jag kom till lägerplatsen vid Göjlan var det inget undantag, den låg kanonfint vid en sjö precis som många av de andra lägerplatserna. Jag firade att jag var halvvägs genom mitt äventyr med ett kallt dopp i sjön, rena underkläder och en fantastisk solnedgång (jag lyckade med andra ord hålla mig vaken den här gången).

Det är svårt att beskriva ett ställe och jag tror att mycket i hur man upplever något beror på den sinnesstämning man befinner sig i. Men det här stället skulle jag lätta åka till igen.

Jag somnade den kvällen med en bubblande känsla i magen, jag var stolt över mig själv, jag var glad över att vara där jag var och dagen efter skulle mina föräldrar komma. Det var som att försöka somna dagen innan julafton.

Fortsättningen på min vandring

22/6 torsdag

Etapp 1 + 7 km på etapp 2

Så har det ÄNTLIGEN blivit dags att packa in väskan i bilen och köra mot Kloten där jag ska börja min vandring. Väskan är lite tyngre än jag trott och hoppats, ca 23 kg med vatten. Ungefär vid 10 tiden är vi framme vi och efter den sista kollen av packning, snörning av kängor, pussar och kramar av min man börjar jag och Roffe att gå. Jag har både telefon och kamera redo for att dokumentera mitt äventyr. Min första dag ska jag ta mig från Kloten via Gillersklack till Olovsjön. En vandring på 28 kilometer. Det är en sträcka som är ganska lätt, det är en och annan liten stigning men med Hell Week i Norge och 4444 trappsteg rakt upp är dessa stigningar rena barnleken. Jag tror nog ändå att även andra som inte var med på Hell week skulle tycka att det var överkomligt.

DSC_0242
Vid starten i Kloten

Jag hinner inte gå särskilt långt innan jag slås av att nu är jag äntligen här, det som jag väntat på, planerat inför och tränat inför är DETTA. Jag går där i skogen i ett ljusgrönt skimmer omgiven av träd och blåbärsris och är tacksam för att just jag fick den här möjligheten.

28 kilometer är ganska långt, något jag visste från början. Jag hade en tydlig plan för hur jag skulle gå, jag skulle gå i 50 min sen vila i 10 min sen gå i 50 min sen en lite längre paus kanske till och med lunchpaus (beroende på vad klockan var) sen var det det intervaller jag skulle hålla. Det gjorde jag också första dagen. Det här intervaller gjorde att jag gick ganska snabbt, jag pressade mig nog lite för hårt, det blev slitigt men jag var framme vid lägerplatsen Olovsjön ganska tidigt på kvällen. Trött, sliten, öm i fötterna men lycklig!

DSC_0252

Trots ett otroligt fint vindskydd vill jag slå upp mitt tält och sova i det, det är första natten som jag ska sova ute med Roffe och jag vet inte riktigt hur han kommer att reagera. Sen tycker jag alltid att det känns mer ombonat i ett tält man kan ju liksom stänga om sig. Jag kommer ihåg att jag hade lite svårt att somna, jag ville så gärna somna för att jag skulle upp nästa dag och fortsätta. Lite som dagen innan julafton eller min födelsedag. Längtan efter morgondagen sabbar sömnen.

23/6 Midsommarafton

ca 9-10 km på etapp 2 + ca 13 km på etapp 3

Jag vaknar vid 06.00 ungefär, men ligger och slumrar och drar mig till 07.00. Det har inte regnat något under natten vilket är skönt när man ska packa ner tältet. Jag har sovit gott, vaknat några gånger när Roffe hört något utanför tältet som han tycker är värt att morra lite åt. Äter frukost och borstar tänderna och packar ner allt i ryggsäcken och tänker på att lägga regnkläder, lunch, kök och tält lättillgängligt. Köket och lunchen ska jag ju ha om några timmar, regnkläderna vill jag alltid ha lätt tillgängligt om det skulle blaja regna och tältet vill jag också ha ganska högt upp för det ska jag ju ha så fort jag kommer till nästa lägerplats.

Idag ska jag ta mig 22 kilometer. Olovsjön – Stjärnfors – Rasbackatjärn. Det var en vandring som var ganska jobbig, det var mycket uppför, men det som är positivt med att gå uppför är att det brukar bjuda på fina utsikter. Bergslagsleden är absolut ingen undantag när det gäller fina vyer. Det går sakta med tanke på gårdagens kilometer och min packning på ryggen samt att det som sagt var mycket uppför. Jag måste lämna min 50/10 plan och vilar numer när jag tagit mig uppför en stigning, ibland även innan en stigning. Jag går och tittar ner i marken och missar därför skyltningen vid två tillfällen, i övrigt tycker jag att skyltningen fungerar bra och det är tydligt markerat. Det kommer dock ett tillfälle till där jag och mamma går riktigt fel men det är först om 8 dagar, så den händelsen kommer jag att återkomma till.

Jag tog lunchpaus i Stärnfors, där var alla i full färd med att hissa midsommarstång och testa ljudanläggningen inför kvällens festligheter. Jag hör hur det skrattas och fixas och det jag måste erkänna att jag just där och då önskade att jag kanske hade valt en annan tidpunkt att genomföra mitt äventyr. Men den känslan försvinner när jag efter lunchpausen slänger upp ryggsäcken på ryggen och lämnar Stärnfors midsommarfirande bakom mig. Det som väntar mig nu är ännu mer uppför, några fina vyer till och ungdomens källa.

När jag äntligen kommer fram till Rasbackstjärn är jag ännu tröttare och mörare i kroppen äv vad jag var dagen innan. Jag har förvisso gått en kortare sträcka men nu börjar det verkligen kännas i kroppen att jag går långt och bär tungt. Även det här vindskyddet ligger väldigt fint, och är välskött. När jag äntligen fått i mig lite mat, och tagit av mig mina svettiga och numer också ganska illaluktande kläder njuter jag av värmen från en brasa och tackar vädergudarna för att det inte regnar. Jag lyxar dessutom till kvällen med att öppna en liten påse med djungelvrål, det är ju ändå midsommar! Den här natten har jag inga problem med att somna.

24/6 Lördag

8 km på etapp 3 + 10 km på etapp 4

Det regnade lite på natten men det gjorde inte mig något, jag var mest glad över att det inte kom något regn på kvällen eller morgonen när man ska hålla på med sin packning. På morgonen händer det inte så mycket, jag vaknar, packar det mesta i ryggsäcken, äter frukost (gröt med banan och jordnötssmör) som jag lagar med mitt gaskök, medan jag väntar på att ca 1 dl vatten ska koka upp hinner jag packa ner min sovsäck i sovsäckspåsen. Sen rör jag ner havregrynen och de torkade bananerna låter det småputtra lite medan jag tömmer luften ur mitt liggunderlag/luftmadrass. När gröten svalnar lite hinner jag plocka fram min lunch, som består av en varmakoppen soppa, nötter och ölkorv. Jag äter gröten direkt ur kastrullen jag börjar gå mot vattnet där jag ska ”diska” kastrullen samtidigt som jag tar de sista skedarna gröt (allt för att effektivisera). Jag har egentligen inte bråttom på morgonen men det känns ju dumt att söla och det är skönt att komma iväg ganska tidigt.

Roffe följer mig vart jag än går så även han går till sjön och tittar på när jag diskar. Vi växer liksom ihop kan man säga, och hela tiden har vi koll på varandra. Fast det skulle inte behövas för vi var aldrig mer än två meter ifrån varandra. Han är ett stort sällskap för mig och även om han inte säger så mycket så kan jag småprata med honom.

Rasbakstjärn – Nyberget – Garphyttedammen ca 18 km. Det var en ganska lätt vandring på plan mark. Naturen är fortfarande storslagen och jag försöker att tänka på att njuta, det är lätt hänt att jag bara går på utan att titta upp. Nu börjar jag hitta min rytm när jag går och det gör att jag kan hålla ett tempo som är effektivt för mig.

Jag kommer fram till min lägerplats vid Garphyttedammen, ganska tidigt på eftermiddagen. Då blir vilan extra lång känns det som, en kortare vandring, framme tidigt vilket betyder många timmars vila innan nästa pass. Som vanligt när jag kommer fram till lägerplatsen lägger jag ryggsäcken, av med skor och strumpor sen meddelar jag till min ankomst till lägerplatsen till mina föräldrar och min man. Medan jag gör mina göromål med att hugga lite ved och förbereda maten så ringer min telefon. Det är Staffan som vill komma och hälsa på! Det har nu gått 3 dagar sedan jag började min vandring och jag tar mer än gärna mot hans besök. Trots att det inte gått så lång tid blir jag väldigt glad över hans besök. Vi sitter tillsammans och beundrar miljön vi befinner oss i, och det är ju faktiskt så att delad glädje är dubbel glädje.

Jag var dock inte beredd på hemlängtan jag skulle få när Staffan åkte hem morgonen därpå. Jag var då inne på fjärde dagen och hade tio dagar kvar, det kändes som otroligt många dagar. Men vi skulle träffas snart igen, men det visste jag inte då.

Den 16/11 2016 påbörjade jag en resa som förhoppningsvis aldrig tar slut…

Del 1

I skrivandes stund är det exakt 24 dagar sedan jag började min vandring på Bergslagsleden och där med också min slutuppgift i Adventure Academy. Det känns väldigt konstigt att mitt äventyr är över. Men att jag redan varit hemma i 11 dagar känns om möjligt ännu mer konstigt. För mig har det tagit de 11 dagarna för att bearbeta intryck, känslor och tankar. Jag har tittat igenom bilder och videoklipp, läst mina dagboksanteckningar och nu just idag kände jag mig redo att börja skriva ner mina tankar om mitt äventyr på Bergslagsleden. Det är mycket som ska sorteras i min hjärna och det kommer att ske i omgångar, därför väljer jag att publicera mina inlägg allt eftersom de skrivs.

Idag är det också exakt 8 månader sedan jag med en nervös och pirrande känsla satte mig på tåget mot Stockholm och mot det som skulle bli en av de bästa tiderna i mitt liv. Det var dags för den första träffen med Adventure Academy. Jag hade lite drygt två veckor tidigare öppnat min mail precis som jag brukar när jag kommer hem från jobbet. Skillnaden den här gången var att jag fått det mail som jag så länge väntat på men inte riktigt vågat hoppats på att jag skulle få. Jag hade fått ett mail från Fredrik Erixon som i skriftlig text glädjande kunde meddela att jag, Paulina Rosedal, var en av de som blivit antagen till Adventure Academy. Jag läste just den meningen säkert tre gånger innan jag kastade mig bakåt i soffan och sträckte händerna i luften och triumferande utropade ett YES! Jag var själv hemma eftersom min man fortfarande var på jobbet. Jag tog en skärmdump  på mailet med telefonen och skickade till mina föräldrar. Givetvis kunde jag inte invänta svar så jag ringde upp för att mötas av deras gratulationer och lyckönskningar. Jag tror till och med att jag fällde en och annan tår av lycka under det samtalet.

När min man Staffan äntligen kom hem mötte jag honom med telefonen i högsta hugg och bokstavligt talat tryckte upp den i ansiktet på honom för att han skulle läsa mailet som meddelade att jag var antagen till Adventure Academy. Nu höll jag tummarna för att min chef skulle godkänna att jag kunde vara borta ungefär en dag i månaden de nästkommande 7 månaderna, ibland till och med mer.

Direkt nästa morgon ringde jag chefen, som just den dagen inte var på plats på skolan, och förklarade läget. Jag hade inte tidigare meddelat att jag sökt till utbildningen, i tron om att jag ändå kanske inte skulle komma med, men min chef tvekade inte en sekund utan sa ”självklart ska du tacka ja”. Tack för du okeyade Annis. Jag tackade gladeligen ja till utbildningen och nu kändes det som att 2017 skulle bli ett sjukt spännande och givande år.

De nästkommande 7 månaderna kom att bestå av förberedelser inför mitt äventyr, det har varit träffar med utbildningen, träning i form av med att gå med packning men också att gå utan packning, research, skriva projektplan, kolla utrustning, väga utrustning och jag har ju även själv torkat mycket av den mat jag hade med. När jag planerat och tänkt så mycket på något under så lång tid ville jag liksom bara komma iväg och börja gå. Veckan innan jag började min vandring låg det grejer över allt och jag packade väskan, packade upp väskan, packade om väskan, sorterade bort vissa föremål allt för att göra packningen så lätt som möjlig. Två dagar innan min vandring skulle börja skrev jag så här i min dagbok:

”20/6 2017. Det är två dagar kvar tills jag ska börja gå. Nu sitter jag på golvet bland all packning och jag vet inte riktigt var jag ska börja. Men jag känner mig lugn… tror jag”

Jag kände mig lugn, jag har känt mig lugn hela tiden. Många har frågat om jag är nervös men det har jag inte varit. Det är nog mer min omgivning som känt sig nervösa å mina vägnar. Jag har hela tiden känt mig trygg. Så här i efterhand tror jag att det var för att jag valde att genomföra ett äventyr som jag kan ha full kontroll över. Det är första gången jag planerar och ska genomföra något liknande och då har det varit väldigt skönt att känna att jag äger MITT äventyr, jag är egentligen inte beroende av någon annan, jag kan styra allt själv. Jag kommer också vara geografiskt nära mitt hem och där visste jag att jag har Staffan som är beredd att åka ut om något skulle hända (vilket det också gjorde vid ett tillfälle, men det återkommer jag till) vilket självfallet var en trygghet i sig. Idag är jag glad över att jag valde att genomföra ett äventyr som inte var för stort, även om jag några gånger tycket att det var kanske lite mesigt.

”16/11 2016 … mitt äventyr känns lite töntigt i förhållande till de andras. De ska cykla långt, springa långt, åka till Alaska, bestiga en massa berg, aja det blir nog bra”

Och det blev så bra! Med facit i hand kan jag säga att vandra hela Bergslagsledens 280 kilometer med mer än 20 kg i ryggsäcken är allt annat än mesigt! Detta var ett alldeles perfekt äventyr för mig att planera och genomföra.

Som en sista säkerhetsåtgärd hade jag hämtat kartblad på ledens alla etapper. Jag hade hämtat tre exemplar, ett till mig själv, ett Staffan och ett till mina föräldrar. Vi satt kvällen innan jag skulle påbörja min vandring och ringade in på kartorna var jag planerade att göra mina övernattningar. Något som mest lugnade Staffan och min pappa tror jag. Jag själv hade ju koll. Men det är också något man måste ta hänsyn till och tänka på när man ska ge sig ut på äventyr, att de som blir kvar hemma också känner sig säkra och trygga med den informationen som jag lämnar. Den kvällen tog det lång tid innan jag somnade, så lite nervös och spänd var jag allt. Nästa dag skulle jag ju äntligen påbörja min vandring.

Imorgon är det dags! 

Ja, efter månader av planering har det äntligen blivit dags. Imorgon är det avfärd mot Kloten och mina första steg på äventyret Orange is the New Adventure. 

Min packning väger ca 20 kg, det är helt klart maten som väger mest. Håll koll på min Instagram @rosedals.adventure där kommer jag uppdatera lite då och då. 

Packningen jag ska ha med. 

Hellweek, hemskt och underbart på samma gång…

Nu sitter jag här i min fåtölj hemma i Arboga och försöker sortera och bearbeta alla intryck jag fått under fem dagar vid Lysefjorden i Norge. Lysefjorden ligger inte så långt från Stavanger. Nämare bestämt här:Skärmavbild 2017-06-05 kl. 18.02.32

Hell Week är den avslutande prövningen i Adventure Academy, det är då vi sätts på prov både på individnivå men också på gruppnivå. Tanken är att vi ska komma utanför vår egna komfortzoon och få den där sista förberedelsen inför våra egna äventyr som vi genomför i sommar.

När jag ska iväg och det innefattar övernattning tycker jag det är ganska skönt att lägga upp alla mina grejer jag ska ha med mig så jag kan få en bra överblick över packningen. Jag lägger det gärna på golvet eller på ett bord, jag skriver också alltid en lista på vad jag behöver ha med mig för att vara på den säkra sidan att inget glöms bort. Detta är packningslistan jag följde:

Packlista för eget bruk:

  • PASS och Biljett!!!!
  • Marmot AA-jacka
  • Aclima AA-T-shirt
  • Aclima Undeställ
  • Aclima strumpor
  • Extra kläder (om jag ramlar i vattnet)
  • Varma kläder
  • Helsport-ryggsäck
  • Liggunderlag+Uppblåsbart liggunderlag
  • Dolomite-vandringskängor
  • Kompass
  • Kniv
  • Pannlampa+batterier
  • Egen mat (ons, tor, fre, sön) OBS! Butiker brukar vara stängda på söndagar i Norge
  • snacks/extra energi
  • Termos
  • Vattenflaska
  • Mössa (buff)+vantar
  • Tändstickor/tändstål
  • Förstärkningsplagg
  • Sovsäck
  • Middagskläder + slips & skjorta (lördag)
  • Packpåsar att kunna packa i kajaken
  • Liten extra väska att ha i följebilen
  • Snöre
  • Första förband kit
  • Tejp
  • Hygienartiklar (inkl. solskydd)
  • Toapapper / våtservetter
  • Glaciär glajer Julbo
  • Bra handskar att paddla med
  • Skor att paddla i
  • Kåsa/Vikbar kåsa
  • Kattstrypare
  • laddare/powerbank
  • Letherman multiverktyg
  • Camelback + flaska

Gemensam utrustning:

  • Gaskök/stormkök (dela in oss i par för att dela stormkök)
  • Tält
  • Yxa
  • Braständare
  • Dauerbinda (till stukningar och sånt)

Det är mycket som ska få plats i ryggsäcken, och något som jag lärt mig den här turen är att vissa saker bör man tänka över innan man packar. Jag vill ju ha så lätt ryggsäck som möjligt. Yxa använde vi aldrig, jag vet inte om den är särskilt nödvändig för den turen vi skulle göra. Det som tar mest plats och är tyngst är maten och snacks.

Kl 10.00 lyfte planet mot Stavanger och vi var några spända och förväntansfulla deltagare som möttes på Arlanda.

DSC_0113

Jag råkade tänka tanken att det skulle vara jobbigt om bagaget försvann. Men den tanken försökte jag undvika att tänka, inte för att jag är särskilt vidskeplig med man vet ju aldrig… Tyvärr inträffade det för Björn, hans bagage hamnade någon annan stans än på flygplatsen i Stavanger. Som tur var så kom det med nästa flyg så han kunde få sin väska senare på kvällen.

Det första vi fick göra var att hälsa på Elin på Visit Norway som hjälpt till att ordna så vi fick komma till Norge. När vi ändå stod snyggt på rad med väskorna framför oss passade ledarna på att ta vår mat, ni läste rätt. De tog vår mat!? Här ska jag göra det mest fysiskt krävande jag gjort i hela mitt liv och då har de mage att ta min mat! De sa till oss att packa ur all vår mat och lägga den i vår lilla reservväska som vi hade med oss och sen gick de igenom vår packning och letade över allt så att vi inte skulle ha något med oss. Till saken hör att en av ledarna hade varit väldigt tydliga med att poängtera att de INTE skulle ta någon mat det här året eftersom vi skulle ut på en väldigt fysiskt krävande vandring och paddling. DE LJÖG! Men den här tjejen är inte född i farstun så jag hade stoppat på mig ölkorv som jag gömt i min innerficka. Jag var dock helt säker på att Jens (ledaren som kollade min packning) skulle hitta korvbitana, men icke då! Jag tycker nog att han var lite slarvig när han letade.

När ledarna hade njutit klart kunde vi äntligen gå till kajakerna och börja packa i det vi behövde för att klara några timmars paddling. Det var ganska tuffa förhållande, tidvattnet gick åt ett håll och vinden blåste i motsatt håll.

Under paddlingsturen var det tre personer som välte med sina kajaker i de höga vågorna, det var kanske 10-15 grader i vattnet och ganska höga vågor. Räddningsbåten kom och plockade upp dem och skjutsade dem till det ställe vi skulle samlas på där de fick ta på sig torra kläder. Vi startade att paddla vid 16 tiden och kom fram runt 21. Trött och mör i överkroppen är jag inte jättesugen på att börja packa om väskan för att få ner det som jag haft i kajaken. Men när det är gjort är det bara till att börja bära kajaker och surra fast dem på ett släp och på taket på bilen. När alla sysslor är gjorda samlas vi för ett litet prat. Vi har haft en uppgift som skulle skickas in till en av ledarna. Tydligen var det några som inte gjort uppgiften (delvis kan jag räknas in bland de personerna…) och därför fick gruppen ett straff. Fem hade inte gjort uppgiften därför skulle fem personer bada. Om det var fler än fem som badade i vattnet skulle vi få en Cliffbar (energibar) för varje person som frivilligt hoppade i vattnet. Nej, jag tog inte mitt ansvar och badade, trots att jag inte gjort uppgiften (det är skitkallt i vattnet och jag var trött och lite frusen, dessutom visste jag att jag skulle bjuda på ölkorv sen och då hoppades jag på att bli förlåten). Åtta modiga personer badade, vilket gav oss 17 personer 3 cliffbars att dela hur vi ville. Nu var det bara att ta på ryggsäcken och börja gå 2,5 kilomerter uppför en backe för att hitta en tältplats… kul. När tälten var uppslagna plockade jag fram ölkorven och mycket riktigt blev jag förlåten! Den kvällen stod vi alla i en ring och delade på en ölkorv och tre cliffbars OCH Hasses Lakrisal som han lyckats smuggla med sig.

Skärmavbild 2017-06-05 kl. 20.19.57
Foto: Johan Messing

Jag sov som en stock den natten. Det var mysigt att stå där tillsammans och det blev på något sätt en fin avslutning på en psykiskt och fysiskt krävande dag.

Trots att jag inte ätit mycket det senaste dygnen så kände jag ingen hunger. Hungern kände jag endast av i samma sekund som de tog vår mat, sen var min hjärna liksom inställd på att det inte fanns någon mat och då spelar det ingen roll. Jag var där emot trött och matt i kroppen.

Nästa dag torsdagen den 1/6 väntas det en lång vandring. Men innan vandringen kunde påbörjas skulle vi ta oss upp för världen längsta trappa, 4444 steg, RAKT UPP!

Skärmavbild 2017-06-05 kl. 20.27.00
Foto: Karim Walldén

Vi går och går och går och går och går. Charlotte Kallas mantra när hon tar slalombacken i Tour de Ski går på repeat i mitt huvud ”kliv, kliv, överlev, kliv, kliv, överlev”. Det är ett förvånansvärt bra mantra det hjälper hjärnan att inte tänka på hur mycket axlarna värker, eller på hur tung ryggsäcken är, eller hur lårmusklerna bränner, eller hur långt det är kvar. Det finns bara en sak som gäller och det är att ta sig framåt eller rättare sagt uppåt. Några timmar senare är vi äntligen uppe och vi kan lämna trappan bakom oss. Efter en kort paus börjar nästa etapp. Det blir en etapp på karga berg, klippavsatser, över stenröse, över vatten, upp och ner för kullar och genom snö.

Foto: Karl-Philip Malmqvist

Foto: Lousie Östberg                                    Foto: Karim Walldén

Det var en oerhört tuff dag och några hade det jobbigare än andra, jag själv kände mig OK. Men att vara utan mat och gå långt och bära tungt tär på kroppen. När någon bröt ihop slöt vi upp som en grupp och tröstade och hjälpte till att bära och jag blir stolt och varm i hjärtat när jag tänker tillbaka på hur fina människor jag hade runt mig, det gjorde att jag kände mig trygg och kunde slappna av, något som jag tror sparade mycket av min energi. Hela den vandringen var jag inställd på att jag ska framåt, jag ska ta tio steg till, jag ska ta mig upp för den där kullen, jag ska klara detta. Efter 15 timmars vandring kom vi äntligen fram till målet för etappen, klockan var då 23.11. Nu skulle vi äntligen få äta! Vi skulle bara packa i ordning väskan för kajakturen nästa dag. Att tänka klart när man inte ätit ordentligt på flera dagar är svårt. Jag tror jag gjorde om min packning tre gånger innan det blev rätt. Hjärnan är liksom någon annanstans, närminnet var bortkopplat tror jag för jag kom bara inte ihåg vad jag skulle packa med mig och vad jag skulle lämna kvar.

Med mat i magen och väldigt trött somnade jag vid halv två, vetskapen om att vi dessutom skulle få äta frukost på morgonen gjorde att man kopplade av helt. Att ligga i ett tält i en varm sovsäck medans vinden viner och regnet smattrar är något som är svårt att beskriva. Men det är otroligt sövande och mysigt.

När jag vaknade på fredagen spöregnar det och det blåser storm (nästan). Nu gäller det bara att hålla packningen och mig själv så torr som möjligt. På med regnkläderna… vänta, jag hittar inte mina regnbyxor?! Jag river och sliter bland mina grejer för att hitta regnbyxorna. Vi ska dessutom paddla kajak idag så då måste jag ha dem, om jag inte hittar dem och jag ramlar i vattnet innebär det att jag inte har några extra byxor att ha på mig. Regnbyxorna var det första jag packade ner under nattens ompackning för att veta att jag fick med dem. Ett antal svordomar senare inser jag att byxorna antagligen blåt bort när jag satte upp tältet. Dag att komma på plan B. Jag tänker att jag kan paddla i underställsbyxorna och om jag ramlar i så har jag vandringsbyxorna torra. Eller inte dyngsura iallafall, för under tiden som j´vi packar ner tältet hinner byxorna bli våta i regnet, men det är den bästa planen jag kan komma på. Tänkt och gjort.

Trots min miss med regnbyxorna blev detta den göttigaste dagen, vi paddlade ca 20 kilometer medströms och nästan ingen vind. När det var dags för paus ville jag hellre pyssla med annat, som ni kan se.

Tyvärr blev det inga musslor då påsen vi lagt dem i på väg mot lägerplatsen gick sönder så nu får jag be om ursäkt för att de musslorna tyvärr gick en långsam död tillmötes på ett berg längs Lysefjorden. Men innan det missödet skulle min tillvaro i Hell Week förändras drastiskt.

När vi paddlat till etappmålet var det dags för samma visa igen med att bära kajaker och surra fast dem, mitt i allt riggande kommer ledarna och vill ha oss på ett led. Där väljer du ut några som ska gå och ställa sig på ett annat ställe, jag är en av dem som fick gå iväg. Usch och fy vad nervösa vi är när vi står där. Tankarna går varma om de sett att vi smygätit, ska vi få belöning eller straff? Vi får inte straff, men vi är tydligen de enda personer som inte varit i vattnet. Några badade ju frivilligt och några plumsade i vattnet första dagen vi paddlade. Fan, då ska jag behöva ner i det där kalla vattnet. Bort till kajen och börja klä av sig. Nej Nej säger ledarna, ni ska i vattnet med kläder på, precis som om ni skulle välta med kajaken. Där står jag, med mina enda någorlunda torra byxor, tröja och skaljackan. Eftersom mina regnbyxor är borta får jag dispens och får bada utan byxor. Jag som är en sån badkruka, nu ska jag ner i kallt norskt fjordvatten. Det är bara att kliva ut och ner i vattnet. Kul, min jacka dyngsur, inget underställ för det är dyngsurt eftersom jag paddlade i byxorna och tröjan hade jag på mig i purret. Upp och klä på mig det jag har, som tur är har jag inte snålat med underkläderna så jag kan få på mig torra trosor, sport BH och torr tröja. tre kilometers vandringen mot lägerplatsen börjar sådär bra känner jag. Innan vi börjar gå får jag tipset att lägga tröjan och enbart gå i skaljackan. Det är inte särskilt mysigt att dra på sig en kall och dyngsur skaljacka direkt på huden, men det var det bästa jag kunde göra, eftersom regnet fortfarande öste ner hade min tröja blivit blöt och svettig under vandringen, nu hade jag en torr tröja att sätta på mig när jag kom till lägret.

Vandringen mot lägerplatsen bestod av klättring uppför klippor, hala stenar, branta stenväggar och ännu mera klättring uppför. Vi skulle ta oss ca 200 höjdmeter. Väl framme satte jag upp tältet medans Kristin gjorde upp eld. Sen kunde jag byta till min torra tröja, och vet ni vad? Jag hittar mina regnbyxor i ett fack i väskan, jag var så trött när jag packade att jag inte visste vilken väska jag packat mina regnbyxor i. Jag blev så glad att det nästan kom en liten tår i ögat, nu kunde jag få på mig ett helt torrt ombyte, ja sånär som på fötterna då, för både skor och strumpor var blöta. De torra strumporna jag hade kvar ville jag inte slösa i ett par våta skor. Den kvällen samlades vi runt läger elden där vi samtalade och skrattade, varma och mätta. Vädergudarna gav oss ett litet regnuppehåll så vi kunde torka våra jackor över elden och på så sätt fick vi en riktigt fin avslutning på ytterligare en tuff dag, tyvärr blev det då inga musslor men man kan ju inte få allt.

Lördag 3/6, det började regna igen under natten men som ytterligare en skänk från ovan fick vi ett kort uppehåll vid 04.30 tiden så vi kunde packa ner vårt läger. Klockan 05.30 var det avmarsch, idag bär det uppför. Vi ska bara gå upp och upp och upp.

Det är en fantastisk natur som vi får uppleva under våra dagar vid Lysefjorden. Nu är målet att ta oss till Preikestolen. Det är en klippavsats med helt otrolig utsikt över hela fjorden.

 

Skärmavbild 2017-06-05 kl. 22.24.44

Foto: Karim Walldén

Helt otroligt, sjukt vackert!

Nu var vi nästan klara med vår Hell Week. Nu skulle vi bara ta oss ner också… 4 kilometer ner, med värkande fötter och trötta ben. Det är jobbigt att gå uppför, men det är otroligt jobbigt att gå nedför också. Mina fötter var rejält ömma efter att i flera dygn varit dyngsura och mycket med vandring. När man är så nära målet kommer alla krämpor som man struntat i tidigare. Helt plötsligt blev ryggsäcken jättetung, benen gör så mycket mer ont, ryggen ömmar, axlarna ömmar och 4 kilometer som i sammanhanget inte är långt kändes som 10 kilometer. Varje stag jag tar bränner i mina fötter och jag vill bara komma ner. Även om torsdagens vandring var lång, kändes de sista fyra kilometerna ännu längre. Men till sist kom även jag ner och fick lägga in min packning i kåtan där vi valde att sova tillsammans istället för att sätta upp våra tält. Nu väntar en dusch och middag med kniv och gaffel!

DSC_0150
Så här såg mina fötter ut efter Hell Week 2017.
DSC_0155
Slipstema för alla

DSC_0158DSC_0168

Jag kan sammanfatta Hell Week så här:
Verkligen en blandning av ”Hell” men också mycket ”Heaven”. Ett påfrestande äventyr som jag delat med fina människor som vill varandras bästa och stöttar varandra i vått och torrt. Jag känner tacksamhet för att få lärt känna dem och jag känner tacksamhet för att jag har fått vara en del av detta.

Detta har jag lärt mig:
– Jag kan fungera utan mat mycket längre än jag trodde.
– Ull är bästa plagget att ha i naturen. Det blir verkligen inte kallt trots att det är blött.
– Bästa sättet att torka kläder är att ha dem på kropp och att vara i rörelse.
– Lite energi kan göra stor skillnad.
– När du lagt fram allt du ska ta med dig, tvinga dig att banta packningen ännu mer.
– Drybags är alltid bra att ha med, håller saker torrt men kan också hindra annat från att bli blött.
– Ta hand om fötterna, ta av skor och strumpor vid längre pauser och lägg upp dem.
– Plåstra om små skavsår DIREKT!

Snart drar vi på ”Hell week” i Norge

Onsdagen den 31/5 sätter vi oss på planet mot Norge och Stavanger. Där ska vi genomföra den obligatoriska ”Hell week”. Den innebär långa och tuffa vandringspass, många timmars kajakpaddling och en ordentlig test för varje individ men också för gruppen. Mycket mer än så har vi inte fått veta. Är du intresserad av att få liveuppdateringar på hur vi sköter oss i Norge kan du följa oss via Adventure Academys Facebooksida eller via Youtube kanalen Adventure Academy. Men innan det är dags att dra dit vill jag berätta lite mer om vad vi gjorde på förra träffen när vi hade navigering på schemat.

Vi samlades vid Dommarudden, det är ett fint grönområde med lite motionsslingor, lunchrestaurang och glassbar. Jag samåkte med Kristin som också är en av deltagarna, vi har båda en förkärlek för att vara i tid så när vi kom till samlingsstället var vi 75 minuter tidiga. Men vi var alldeles i lagom tid om vi ville ta en kaffe och glass i solen, vilket vi givetvis ville. När alla var på plats och det var dags att samlas fick vi en snabb presentation av två av våra sponsorer. René från Helsport och Adriano (influgen från Italien) från Dolomite. Sen blev det helt plötsligt julafton, för oss på Adventure Academy! Vandringsskorna från Dolomite har vi fått sedan tidigare. Men René från Helsport hade med sig ett tält och en sovsäck till varje deltagare!

DCIM100GOPROGOPR0405.JPG
Dolomite (bilden är tagen i våras).

Jag som ska vandra själv fick ett Fjellheim Superligt Camp 2 (ett lättviktstält för 2 p) och en sovsäck som passar för vår-, sommar – och höstväder.

18601659_1511678532239773_643767199_n
Ett gäng glada Adventure Academy deltagare med Dolomite skor och Helsport tält och sovsäck!
18698640_1511664318907861_830808993_o
Här har jag ställt upp mitt tält det hemma på tomten, efter att jag kom hem från träffen.
18641897_1511664008907892_891737521_o
Roffe gillar också tältet. Jag ligger på min Helsport sovsäck som för övrigt har ett kuddfodral, hur bra som helst!

När vi fått våra tält fick vi en liten kurs i vad man ska tänka på när vi slår upp tältet och lite praktiska knep att tänka på. Typ, som att INTE lägga tältpinnepåsen på marken (den riskerar att blåsa bort) och att fästa tältet i ena delen för att vara säker på att inte tältet också blåser bort vid eventuell storm.

18679133_1511685352239091_1734417022_n
Här är några av våra tält, mitt är längst ner till höger (det gröna). Foto: Babek Toloe

När tälten var uppslagna och sovsäcken uppackad fick vi lite genomgång av hur man använder karta och kompass och hur man tar ut kompassriktning. Jag hade lite koll sedan tidigare (tycker jag själv) men mina elever på skolan som går i orientering brukar alltid hjälpa mig att sätta en och annan orienteringskontroll på rätt plats…

Sen var det dags för lite kvällsmat och brashäng. Jag hade packat med mig lite av den mat jag själv torkat, för testa hur det blev. Jag åt kyckling, purjolök, champinjoner och potatis (pulver) mos. Allt utom pulvermoset hade jag torkat själv. Jag gjorde ett misstag och det var att jag inte lät kycklingen ligga i blöt tillräckligt länge, men annars blev det en väldigt god måltid!

När mörkret väl infinner sig har Fredrik Hjort lite skola i att ta riktigt snygga tältbilder, med hjälp av beslusning och att fixa med slutartiden på kameran. Här är en av bilderna.

18718401_1511664388907854_543549700_n
Helsport tält by night

Efter en lång dag med mycket information var jag glad när jag äntligen fick krypa in i mitt tält och ner i min nya sovsäck (att sova i nytt tält och ny sovsäck påminner lite om att gå och lägga sig när det är nybäddat i sängen).  Dock han jag bara precis slumra till när det börjar vrålas och skrikas utanför ”storm, storm, det är storm” ropar våra ledare. Nej, nej tänker jag det är det inte. Sen förstår jag att de vill ha upp oss för att nattorientera. Ja, det är bara att klä på sig kläderna och gå ut ur tältet. Då hör jag hur de ropar att vi har 20 min på oss att packa ner vårt läger, dvs våra tält och allt som vi plockat fram inget får vara kvar. Ja, då är det bara att börja packa ner och det måste gå undan, gapar och skriker gör våra ledare så nu gäller det att inte bli sen till min grupp. Vi är indelade i grupper om fyra personer i varje grupp. Vi fick reda på vilka kontroller vi skulle hitta och att vi hade 1h och 45 min på oss att vara tillbaka, vi skulle alltså vara tillbaka senast kl 02.00.

18675333_1511664488907844_65951246_o.jpg
Här lägger vi upp vår taktik.

Vår grupp klarade uppdraget bra och vi lyckades dessutom vara tillbaka till prick kl 02.00. Det var ju skönt, sen insåg jag att nu måste jag ju sätta upp tältet igen… Bara till att börja. Att hålla reda på tältpinnar, tältsnöre, tältduk och tältpåsar när man är trött mitt i natten var inte så lätt som jag trodde. Men det gick till slut. Klockan 02.30 fick jag lägga huvudet på kudden igen, då kunde jag däremot inte sova för jag trodde att ledarna skulle väcka oss en gång till. Som tur var besannades inte mina farhågor.

På morgonen var nog alla glada över att ha klarat sig någorlunda helskinnade från nattens orientering. Givetvis stod det croissanter på menyn (önskemål, från Fredrik Hjort och som tur var hade jag en burk över hemma).

18642059_1511664622241164_1337465346_o

18716741_1511664348907858_633955728_n
Bild: Fredrik Hjort
18718138_1511664408907852_475004654_n
Gladast blev nog Fredrik Hjort. Bild: Fredrik Hjort

Den sista övningen var att vi själva skulle ut och hitta kontroller, jag vill helst inte skriva mer om det mer än att jag behöver öva lite mer…

Klockan 15.13 sätter jag mig på tåget i Södertälje mot Arboga, trött, glad, skitig och jag stinker rök. Men det var precis som alltid otroligt roligt att hänga med alla! Nu taggar jag för fullt inför Norge resan! Glöm inte att gå in på Adventure Academys Facebooksida eller på Youtube kanalen Adventure Academy för att följa oss under ”Hell Week”.

Navigering

Jag sitter just nu på tåget mot nästa Adventure Academy träff. Den här gången ska vi navigera, sova utomhus och träffa några två av våra sponsorer. 

Jag hoppas på att vi får lite mindre snöblandat regn den här gången, så att allt inte blir dyngsurt. Det ska bli roligt att komma ut igen och använda sina prylar, för varje gång jag testar ryggsäcken, liggunderlaget, stormkök ja vad som helst så lär jag känna mina grejer och det kommer jag ha hjälp av under min vandring. Det är trots allt bara 5 veckor kvar nu tills jag ta de första stegen på mitt äventyr på Bergslagsleden. 

Inför den här träffen med navigering på schemat har jag med mig en ny och fräsch kompass. Mina tidigare erfarenheter av karta och kompass sträcker sig till orientering med mina elever och att sätta ut och plocka in kontroller åt dem. Det brukar dock alltid vara så att en och annan elev orienterar på fritiden och brukar hjälpa mig att flytta på en eller två kontroller som hamnat lite fel. Jag ser därför fram mot att få ytterligare kunskaper i ämnet. Jag har dessutom försökt att förbereda mig lite genom att läsa på om navigering utan kompass. Följande har jag lärt mig:

1. Mossa växer på trädets nordiska. 

2. Grenarna är ofta större och kraftigare mot syd sidan. 

3. Om du håller en analog klocka i handen, vridning så att timmvisaren pekar mot solen, mitt mellan 12 (13 sommartid) där har du en sydlig riktning. 

Det finns säkert fler sätt men det var dessa jag valde att lära mig, förutom att solen går upp öst och ner i väst. 

I min ryggsäck har jag också med mig mat som jag själv torkat. Jag kommer att äta en Köttfärsgryta med ris, champinjoner, morötter och paprika och andra måltiden blir potatismos med kyckling, purjolök och champinjoner. Det ska bli spännande att se hur maten blir!